Rapportlänk:
Gemensamhetsanläggningar för klimatanpassningsåtgärder mars 2021
Bakgrund:
Rapporten har tagits fram inom Myndighetsnätverket för klimatanpassning (MKNA) och arbetsgrupp Naturolyckor, men rapporten har utformats till att ge synergier med RKS arbete kring ansvarsförhållanden och finansieringsmodeller för klimatanpassningsåtgärder. Rapporten studerar om och hur gemensamhetsanläggningar kan nyttjas som ett sätt att möta klimatförändringens effekter. Rapporten har tagits fram Vesterlin på uppdrag av SGI, Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, MSB och Lantmäteriet. Arbetet har finansierats av SMHI:s klimatanpassningsanslag.
Målgrupp:
Rapporten riktar sig den som vill öka sin kunskap om Anläggningslagens och gemensamhetsanläggningars potential vid finansiering, genomförande och förvaltning av klimatanpassningsåtgärder.
Sammanfattning av rapportens innehåll:
Det juridiska och ekonomiska ansvaret att skydda fastigheter vilar i huvudsak på fastighetsägaren. Kommunen bär ett visst ansvar, bl.a. vid planläggning samt utförande av anläggningar inom allmän plats och verksamhetsområde för dagvatten. Staten har ett begränsat ansvar, men kan genom ekonomiska subventioner och andra stöd bistå fastighetsägare, antingen direkt eller via myndigheter. Vesterlins bedömning är att utan stöd från det offentliga så kommer många fastighetsägare på sikt att sakna förutsättningar att bibehålla sin fastighets nuvarande funktion i ett förändrat klimat.
Genom tillämpning av anläggningslagen (AL) och restvattenlagen (LSV) kan fastighetsägare samverka kring utförande och drift av gemensamma anläggningar för att möta klimateffekterna, exempelvis strandskoningar. Vesterlins bedömning är dock att en bred och effektiv tillämpning av AL och LSV kräver insatser av det offentliga genom information och subventioner.
Genom tillgång till bättre information kan inrättande av gemensamma anläggningar underlättas, samtidigt som det praktiska tillämpningsområdet för lagarna kan ökas avsevärt. Nödvändig information tillhandahålls lämpligen av respektive sektorsmyndighet i samverkan med länsstyrelserna och kommunerna.
Genom riktade subventioner menar Vesterlin att staten kan tillse att nödvändiga anläggningar utförs och förvaltas av det lokala fastighetsägarkollektivet. Genom välavvägd kravställning kan anläggningarna optimeras för bredare behov och synergier vinnas mellan olika anläggningar.
Rätt använda är AL och lagen om förvaltning av samfälligheter (SFL) verktyg som Vesterlin menar att både enskilda fastighetsägare och staten kan använda för att skydda fastigheter och människor mot klimateffekterna.